Dag 1 - Om mig
Svåraste skiten först. Om mig. Okej, vi kör:
Jag heter Emma Viktoria Dahlin. Jag är född den 14 november 1991 på Östra sjukuset. Jag är uppvuxen i Lerum, på Hallegårdsvägen i ett rött radhus med vita knutar. Som liten var jag ganska... galen. Kunde gå mamma och pappa på nerverna verkligen, fast innerst inne har jag nog alltid varit en ängel ;) Men jag älskade också att busa och leka, särskilt med pappa. Innebandy spelade vi så mycket inomhus att både golvet rispades sönder och massa tavlor och grejor gick sönder. Så vi fick inte spela där inne mer för mamma. Det var ledsamt.. I alla fall. En busig tjej med mycket energi och humörsvängningar kan vi beskriva lill-Emma som. Sedan var jag väldigt grabbig. Vi kan säga så här: min syster brukade tvätta pappas verktyg i verkstaden, medan jag satt och geggade i oljan. Det beskriver oss två ganska bra.
Jag har alltid älskat min familj väldigt mycket, och de har gett mig en fantastisk uppväxt. Nog för att jag är en bortskämd skitunge ibland, men det gör ingenting. För innerst inne vet jag alltid vad som är rätt och fel, och det är tack vare mamma och pappa. När jag gick i skolan så var jag till exempel alltid den som fick ta hand om de som mådde dåligt eller kände sig utanför. Då tog lärarna in mig och bad mig ta hand om dem. Det tyder på mognad och bra moral enligt mig, att vuxna kunde lita på mig även vid typ 10 års ålder.
Alla växer såklart upp, liksom jag. Tonåren brukar vara en jobbig period för folk. Min var inte särskilt dramatisk. Skötte skolan bra, hade bra vänner, spelade massa handboll och såg fortfarande upp till min familj. Inga konstigheter. Jag tog ganska lätt på saker. Var inte så dramatiskt, utan kunde nog lätt skaka av mig saker. Och så är det fortfarande. Visst har man haft sina stunder som inte varit tipptopp i livet, men jag är inte den som är den. Alltså jag tar inte så tungt på allt. Skulle något skita sig så kan jag vara besviken, men det släpps fort och jag går vidare. Att älta och vara långsiktig är absolut inte min grej!
Annars då? Min favoritfärg är blå, favoriträtt är nog tacos, favoritsport är handboll (föddes med en handboll i handen ungefär), favoritglassmak är polka och saltlakrits. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, men just nu är min drivkraft pengar. Jag vill tjäna mycket pengar på mitt arbete och i nuläget är jag beredd att lägga en jäkla massa tid på karriären efter min utbildning är avklarad. Barn och sånt får komma senare, vill ha provat på att vara en kvinna som kämpar för respekt inom business-världen först.
Jag gillar mode och skönhet, samtidigt som jag älskar fart och fläkt. Typ som att jag vill cykla downhill för Åreskutan. Eller älskade att åka vår snabba racerbåt vi hade förut trots att jag hatade vattnet, det var farten jag ville åt. Och att köra bil, fort. Jag var kung på go-cart redan när jag var litet barn. Många ser mig som en riktig tjej-tjej, en liten barbie. Men tro det eller ej, det är jag faktiskt inte.
Det är väl jag i korta termer. Däremot har jag utvecklats rejält mycket sedan jag flyttade till Östersund. Jag har växt i mig själv, fått en otrolig ego-boost och jag vågar ha så roligt som jag faktiskt förtjänar att ha. Jag lever loppan, och det är så jag vill se på mitt liv när jag blir äldre: att jag hade förjäkla roligt!
Jag heter Emma Viktoria Dahlin. Jag är född den 14 november 1991 på Östra sjukuset. Jag är uppvuxen i Lerum, på Hallegårdsvägen i ett rött radhus med vita knutar. Som liten var jag ganska... galen. Kunde gå mamma och pappa på nerverna verkligen, fast innerst inne har jag nog alltid varit en ängel ;) Men jag älskade också att busa och leka, särskilt med pappa. Innebandy spelade vi så mycket inomhus att både golvet rispades sönder och massa tavlor och grejor gick sönder. Så vi fick inte spela där inne mer för mamma. Det var ledsamt.. I alla fall. En busig tjej med mycket energi och humörsvängningar kan vi beskriva lill-Emma som. Sedan var jag väldigt grabbig. Vi kan säga så här: min syster brukade tvätta pappas verktyg i verkstaden, medan jag satt och geggade i oljan. Det beskriver oss två ganska bra.
Jag har alltid älskat min familj väldigt mycket, och de har gett mig en fantastisk uppväxt. Nog för att jag är en bortskämd skitunge ibland, men det gör ingenting. För innerst inne vet jag alltid vad som är rätt och fel, och det är tack vare mamma och pappa. När jag gick i skolan så var jag till exempel alltid den som fick ta hand om de som mådde dåligt eller kände sig utanför. Då tog lärarna in mig och bad mig ta hand om dem. Det tyder på mognad och bra moral enligt mig, att vuxna kunde lita på mig även vid typ 10 års ålder.
Alla växer såklart upp, liksom jag. Tonåren brukar vara en jobbig period för folk. Min var inte särskilt dramatisk. Skötte skolan bra, hade bra vänner, spelade massa handboll och såg fortfarande upp till min familj. Inga konstigheter. Jag tog ganska lätt på saker. Var inte så dramatiskt, utan kunde nog lätt skaka av mig saker. Och så är det fortfarande. Visst har man haft sina stunder som inte varit tipptopp i livet, men jag är inte den som är den. Alltså jag tar inte så tungt på allt. Skulle något skita sig så kan jag vara besviken, men det släpps fort och jag går vidare. Att älta och vara långsiktig är absolut inte min grej!
Annars då? Min favoritfärg är blå, favoriträtt är nog tacos, favoritsport är handboll (föddes med en handboll i handen ungefär), favoritglassmak är polka och saltlakrits. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, men just nu är min drivkraft pengar. Jag vill tjäna mycket pengar på mitt arbete och i nuläget är jag beredd att lägga en jäkla massa tid på karriären efter min utbildning är avklarad. Barn och sånt får komma senare, vill ha provat på att vara en kvinna som kämpar för respekt inom business-världen först.
Jag gillar mode och skönhet, samtidigt som jag älskar fart och fläkt. Typ som att jag vill cykla downhill för Åreskutan. Eller älskade att åka vår snabba racerbåt vi hade förut trots att jag hatade vattnet, det var farten jag ville åt. Och att köra bil, fort. Jag var kung på go-cart redan när jag var litet barn. Många ser mig som en riktig tjej-tjej, en liten barbie. Men tro det eller ej, det är jag faktiskt inte.
Det är väl jag i korta termer. Däremot har jag utvecklats rejält mycket sedan jag flyttade till Östersund. Jag har växt i mig själv, fått en otrolig ego-boost och jag vågar ha så roligt som jag faktiskt förtjänar att ha. Jag lever loppan, och det är så jag vill se på mitt liv när jag blir äldre: att jag hade förjäkla roligt!
Kommentarer
Trackback
