evdahlin

Hela min familj och alla mina vänner, jag kommer sakna er oerhört mycket, men det är framförallt killen nere på bilden som det gör lite extra ont att lämna. Min lillkille, men systerson på tre barre som har blivit som min lillebror. Han bor ju i Floda, så det är inte direkt långt.. Det är bara det att efter sommaren kommer jag inte kunna gosa med honom 3-7 ggr i veckan längre, utan kanske 1 gång varannan månad, om ens det..

Det är speciellt jobbigt nu, när Musse är inne i en Emma-period. Han verkligen älskar mig just nu, och vill bara gosa med mig, det är bara jag som ska leka med honom, bara jag som ska göra allt, till och med byta blöja! (om inte hans mamma eller pappa är med såklart, de är alltid nummer1). Och om någon gör något mot mig som han tror att jag inte gillar, så ser han bannemej till att den personen slutar. Han skyddar mig, alltid! Eller när han helt plötsligt vänder sig om, kramar mig och säger; min bästa kompis! Då kan jag säga att lyckan är total!

Han får mig även alltid på bra humör.. Hans leende som skiner upp hela rummet, och hans skratt som gör att varenda liten spricka en människa haft i sitt hjärta läker på en sekund. Visst, han är grymt jobbig ibland också, speciellt när det är dags att äta.. Men det är bara för en sekund, för efter gråtet som kommer alltid leendet tillbaka till slut.

Det gör ont att jag kommer missa tre år av hans uppväxt, om inte mer. Vi vet inte om vi flyttar tillbaka, om vi stannar eller flyttar någon annanstans.. Det går inte att svara på nu. Men att jag inte får se min Rasmus börja spela handboll, börja skolan, bli storebror, det gör riktigt ont. Han har en sådan stor del i mitt hjärta att det är en av de starkaste anledningarna till att jag kan tvivla på att flytta. Det är inte dåligt för en treåring. Eftersom han kanske inte riktigt förstår varför jag plötsligt försvinner ur hans vardagsliv så kommer det bli svårare att lämna honom. Mamma, pappa, syster, Patrik, Lester och alla, ni förstår ju varför jag flyttar. Ni förstår vad jag ska göra och vart jag tar vägen. Ni vet att jag inte lämnar er. Tänk om Rasmus tror det om mig? Det gör ju mig till världens sämsta moster.. Usch, nu kommer skuldkänslorna. Ne, jag får vara väldigt tydlig med att jag inte lämnar honom, utan att jag alltid finns där för honom, på ett eller annat sätt.

Att jag också kommer missa min ofödda systerson#2:s uppväxt gör inte saken bättre. Jag kommer inte få samma relation till honom (Jonathan ska han heta) som till Musse och jag kommer missa hans första ord, hans första steg, hans första allting. Jag kommer missa Rasmus och Jonathans relation till varandra i början.

Som tur var finns ju telefoner, Skype och liknande. Men det är ju inte riktigt samma sak. Hur som helst, så vill jag bara säga att jag älskar dig Rasmus Nåfors. Jag är trots allt en av dina faddrar, och jag lovar dig att jag kommer aldrig att lämna dig psykiskt, endast fysiskt. Du kan inte läsa det här, jag vet, men du kommer konstant att finnas i mitt hjärta under den tiden jag är borta. Du har ju också massa andra underbara människor runt omkring dig, så jag tvivlar inte en sekund på att du kommer ha det toppenbra!

Jag vet att jag är löjlig som skriver sådant här redan nu, men det blir så ibland. Ibland måste man bara få ut det man tänker. Jag älskar dig.



(Puttes bild (alltså Musses pappa och min svåger) från Facebook..)